Tio halvvuxna och helvuxna baggar går i en egen flock på gården. De fungerar fint tillsammans och det är en fröjd att få se de unga baggarna från ifjol utvecklas. Att göra avelsurvalet redan vid ett halvårs ålder är vanskligt, man kan få fingervisning, men riktigt säker kan man inte vara. Att vänta tills de är äldre är dessutom ett jättebra sätt att lära sig “se” på.
Fem ungbaggar var jag säker på vad gällde hornställningarna. Två var tveksamma (två utbölingar som “råkade” hamna här). Fem av dem ser fortfarande bra ut idag. Den sjätte är tveksam och den sjunde blir högst troligt horntrång. Han är inte trång nu men när hornen med åldern breddar ut kommer det att bli väldigt tajt.
En av ungbaggarna fällde, trots den kalla våren och försommaren, sin ull helt själv, i ett nafs. Alla är genomsnälla med reservation på en som möjligen är lite bufflig.
En bild från i vintras på Lill-Waldemar och Kyckling. Båda har från mycket ung ålder haft hornspetsar som inte “vikit ut” på ett sätt som jag önskar. Lill-Waldemar ser idag något bättre ut, men Kyckling kommer att bli trång. Även om hornen viker rätt (viker de fel kan de växa rätt in i käken) så måste frigången mellan horn och käke vara så pass stor att hornen inte trycker mot kinden när de med åldern blir bredare.
Den svarte på bilden ovan har gett ett trevligt intryck hela tiden, det är dessutom roligt med en bagge som är så mörk. Han ser riktigt riktigt bra ut. Mor är Sibylla, trevlig att se på, en jätteduktig mor och hon fäller själv, far är snälle Gandalf som också fäller själv.
Nedan ligger Lill-Avatars son och Bor, efter två legendarer för mig; Edmund och Bengeten. Bor var en fornnordisk gud och namnet betyder just “sonen”. Den här baggen kommer att användas en del i avel. Lugn och fin, fällde bort precis allt själv trots den kalla våren.
Det är som med hundar. Det spelar ingen roll hur stora ytor man har, de ska ändå ligga tätt tätt. Tio sommarjobbare på några få kvadrat.